Episod 7 – En stukad drönare och mycket sly

Åh nej. Drönaren har fastnat högt uppe i en asp. Någon ny stege har vi ännu inte hunnit skaffa, så Mattias hämtar den gamla trästegen som hänger på baksidan av längan. Kanske inte världens bästa stege, och dessutom når han ändå inte riktigt upp. Efter lite försiktigt petande lossnar drönaren till slut och faller ner. Den är sju år gammal och har varit med om en del äventyr genom åren. En gång körde den in i Smögenbron, en annan gång försvann den ut till havs. Nu är den lite stukad och förnärmad efter ännu ett missöde. Mattias är åtminstone hel och filmen fick några oväntade actionscener. Sedan fortsätter arbetet på marknivå. Katarina tar sig vidare genom det stora snöbärsbuskaget. Det har brett ut sig över ungefär 50 kvadratmeter och är faktiskt större till ytan än själva stugan. Det är ett digert arbete, och än så länge handlar det bara om att klippa ner buskarna till marken. Rötterna får bli ett senare projekt. Då lär det behövas spett, kraft och allehanda lämpliga redskap. Den batteridrivna sekatören är till stor hjälp och tar sig lätt igenom ganska grova grenar. Men det är också ett verktyg som måste användas med respekt. Här gäller det att inte arbeta på slentrian eller fortsätta när man börjar bli trött och okoncentrerad. Den gör trots allt ingen skillnad på en gren och ett finger. På andra sidan torpet fortsätter Mattias att beskära syrenerna med vår lilla batteridrivna motorsåg. Du kanske tycker att vi går hårt åt dem? Ingen fara. Tanken är inte att ta bort syrenerna utan att föryngra dem. De kommer tillbaka. Sedan snyggar vi till framför huset och bär undan sly, ris och grenar. Det börjar bli en rejäl hög som vi kan elda upp längre fram, när förhållandena är de rätta. Just nu är det mycket torrt i markerna, så någon eld är inte att tänka på. Trots allt som ska göras njuter vi av arbetsdagarna här. Det är varmt, kvällarna är långa och ljusa och det är skönt att få arbeta med kroppen. Våra vanliga arbetsdagar tillbringas till stor del framför datorer, så kontrasten är stor. Dessutom är naturen runt Fridhem så annorlunda mot den vi är vana vid hemma på västkusten. Också den behöver vi lära känna. Värmen gör att vi får ta små pauser emellanåt. Ett glas vatten, en stund i skuggan och sedan på det igen. Till slut börjar det skymma. Sekatör och motorsåg får vila, redskapen läggs undan och efter en lång dag med drönarräddning, snöbär, syrener och mängder av sly är det äntligen dags för mat. Det smakar sällan så gott som efter en hel dags arbete utomhus. Trötta, hungriga och väldigt nöjda kan vi konstatera att ännu en liten bit av Fridhem har blivit lite mer bekant. 🌲 Prenumerera gärna på kanalen om du vill följa hur Torpet Fridhem sakta men säkert får nytt liv.