KÄPPHÄSTEN - Bersån

Belyst blott av månljussken, din egen skugga blir ett hål Ängsliga kliv på nattlig stig utan riktning utan mål Han har följt dig tyst en tid, och artigt tagit dina mått Nu har han sömmat klart din svid, men du tackar inte för plagget som du fått Till slut har tidens tand tuggat sönder dig Och du ska blåsa bort som sand Och själen sveps iväg, vart just ingen vet Lämna tillbaks din identitet Aldrig mer tillbaks, blott minnet av dig kvar I bästa fall, kanske fanns du inte alls Bortglömd och suddad ut Bortryckt, plötsligt slut En gaphals utan trut En psalm i distat brus En snigel utan hus Instängd i en sagobok, i ett kapitel ondare än Grimm Dina fotspår bleknar bort, på väg att bli ett mänskligt svinn Här är så stenigt, kalt och kallt på evignattens strand Ensamheten är elakt total i mellanrymdens land I morgondimmans dis, i okänd trädgård Du sitter ensam i bersån Och ut ur diset träder fram, en i taget Dom som spelat roll För att en allra sista gång Nynna refrängen på din sång Men nu får dom säga sitt Och din sanning blir deras plikt Som stelnat stearin Villkorslösa prat Med ovän och kamrat Med mor och far Och sen är du ensam kvar