Livet går (S572)

Jag sitter vaken när natten är tyst, med tankar som bränner, men hoppet har lyst. Rädd att det bästa jag levt redan hänt, att elden jag bar för länge har bränt. Men hjärtat slår hårt, som en kick genom bröst, något inom mig höjer sin röst. Livet går aldrig på raka spår, det river och bygger, och vidare går. Kanske har jag bara vänt blicken fel, kanske är slutet en början i spel. Varje gång jag faller mot marken igen, så reser jag starkare, gång efter gång sen. Jag trodde min vår redan blommat förbi, men kanske finns sommaren kvar inuti. Kanske väntar ett rus som jag ännu ej känt, kanske är segern den som ännu ej hänt. Vem sa att min höjdpunkt redan var nådd? Jag har byggt genom stormar och rest där jag låg. Varje ärr blev en rad, varje fall blev en ton, varje spricka gav kraft åt min sång. Så jag dansar genom tvivlet, låter hjärtat slå, låter drömmarna visa vart fötterna ska gå. Tiden tar saker men ger något nytt, ibland måste något gå sönder för att bli byggt. Jag kanske har älskat, men kan älska igen, kanske väntar ett mirakel runt nästa sväng. Jag är inte färdig, jag värmer upp än, jag föll genom mörkret men reste mig sen. När rädslan säger: ”Din glans är passé”, svarar jag lugnt: ”Du har inte sett mig än.” Framtiden ropar med bas genom bröst, med rytm, med hopp och med löfte och tröst. Jag jagar ej gårdagen, den fick sitt motiv, jag bygger något större, ett hungerdrivet liv. Det bästa jag söker finns inte i det som var, det väntar där framme, i allt jag har kvar.