Kinden (S677)

Vindarna dansar genom natten igen, bär mina minnen till en plats där vi brann då och sen. Jag känner pulsen slå i takt med varje slag, och hör din röst i vinden genom nattens andetag. Jag försöker släppa taget, gå vidare ändå, men alla våra minnen vill aldrig riktigt gå. När basen börjar dunka och världen blir till ljud, står jag kvar med mina känslor, stark men utan skydd. Vindarna bär kärlek genom mörker och ljus, jag dansar genom sorgen, lämnar ensamhetens hus. Tårarna får falla, låt dem rinna som ett hav, för kärleken vi delade är allt jag nånsin gav. Pulsen stiger högre, hjärtat slår igen, jag känner livet vakna, vill bli fri från det som hänt. Varje steg mot morgonen ger kraft att börja om, jag låter rytmen bära mig dit drömmarna en gång kom. Jag minns vår varma sommar och ditt skratt intill min kind, hur tiden kunde stanna när vi följde samma vind. Nu finns du bara kvar i varje tanke som jag får, men minnena blir starkare för varje nytt år. Vindarna bär kärlek genom mörker och ljus, jag dansar genom sorgen, lämnar ensamhetens hus. Tårarna får falla, låt dem rinna som ett hav, för kärleken vi delade är allt jag nånsin gav. Och när gryningen vaknar och natten släpper fri, ska jag möta varje morgon med en ny melodi. För även om du saknas finns en kraft inom mig kvar, jag bär med mig vår kärlek och allt det fina som vi har. Så låt basen slå, låt hjärtat hitta hem, jag reser mig ur sorgen och blir hel igen. Vindarna får viska, jag är redo att gå, för livet väntar framför mig och jag tänker våga stå.