Runnö kära Runnö

Runnö kära Runnö AiMusic ©By Hellen Från ungdomens dikter till sånger. En personlig berättelse om ord som fick vänta på sin tid. Det var en gång, för många år sedan, när jag var ung, Jag minns hur jag kunde sitta för mig själv med papper och penna, medan tankarna vandrade iväg. Jag skrev dikter om kärlek och längtan, om drömmar och om hjärtan som kunde gå sönder. Ibland skrev jag när jag var glad, ibland när livet kändes svårt. Orden kom liksom av sig själva, Små berättelser om livet, om människor jag mötte och om känslor kanske förstod jag inte alltid själv vad de betydde just då, men jag visste att jag behövde skriva dem. Åren gick, och livet tog andra vägar. Det kom både glädje och sorg, skratt och tårar, möten och avsked. Ungdomens dagar blev till minnen, och dikterna blev liggande någonstans. Kanske tänkte jag ibland på dem, men jag kunde aldrig ana att de en dag skulle få nytt liv. Så kom en tid då jag började läsa dikterna igen. Raderna som en gång hade varit mina innersta tankar började få melodier. Känslorna fick toner och de gamla dikterna förvandlades till sångtexter. Det som en gång hade skrivits i min ensamhet kunde nu bli musik som andra människor kunde lyssna på. Idag har de blivit sånger, fyllda av erfarenheter från ett helt liv. I dem finns ungdomens drömmar, vuxenlivets prövningar och alla de känslor som aldrig riktigt försvinner, hur många år som än går. Man kan skriva om kärlek när man är ung, men först efter många år förstår man ibland hur djupt den kan kännas. Man kan skriva om sorg innan man vet hur ont livet kan göra, men med tiden får orden en annan tyngd. Och man kan skriva om hopp utan att veta hur mycket man en dag kommer att behöva det. Nu har tiden gett de gamla dikterna nya vingar. De har blivit sånger som kan spelas, sjungas och delas med andra. Och någonstans mellan den unge diktaren och den människa jag är idag finns en röd tråd – kärleken till orden och viljan att berätta något från hjärtat. Och mina gamla dikter? De har äntligen fått sin melodi.