Det sa bara stopp. Då trodde biskopen att hon skulle dö. Susanne Rappmann om hennes kamp och glädje.

”Jag trodde jag skulle dö.” Susanne Rappmann hade banat väg som en av de första kvinnorna som prästvigdes i Göteborg. Hon var ung, efterfrågad och ville visa att kvinnor kunde. Sedan tog det stopp. Panikångesten slog till och hon blev övertygad om att hon skulle dö. I nya Vox Populi möter Robert Tjernberg biskopen i Göteborgs stift i ett samtal om kallelse, sammanbrott och om varför hennes valspråk har blivit Vår Gud bär sår. Vi pratar också om varför unga människor söker sig till kyrkan igen, om en växande längtan efter starkare gudsbilder, om kyrkans roll i ett samhälle där fler inte har råd med mat – och om frågan som Susanne själv fortfarande bär. Följ Robert Tjernberg här; https://www.instagram.com/jagrobban/?... Viktigaste insikterna och frågeställningarna: Hon blev en av de första kvinnorna som prästvigdes i Göteborg Rappmann vigdes 1992, i en tid då kvinnliga präster fortfarande mötte tydligt motstånd i stiftet. Hon berättar att hon själv aldrig riktigt såg någon annan väg än prästyrket – hon upplevde sig kallad. Bekräftelsen blev också en belastning Som ung kvinnlig präst blev hon snabbt efterfrågad och uppmärksammad. Hon beskriver hur hon smickrades av förväntningarna, ville bevisa att kvinnor kunde och samtidigt försökte vara en duktig mamma och präst. Till slut gick det inte längre. ”Jag trodde jag skulle dö” När panikångesten slog till första gången var hon hemma med barnen och var övertygad om att hon höll på att dö. Den erfarenheten förändrade hennes liv och ledde så småningom bort från församlingsarbetet under flera år. Kallelsen överlevde sammanbrottet Efter doktorandtiden var hon osäker på om hon någonsin skulle återvända som präst. Men när hon åter började leda gudstjänster upptäckte hon att kärleken till församlingslivet fortfarande fanns kvar. ”Vår Gud bär sår” Rappmanns valspråk växte fram ur en formulering hon haft på väggen i åratal. För henne är den sårade Kristus avgörande: även den uppståndne bär sina sår. Gud har delat mänskligt liv och lidande, vilket hon själv beskriver som djupt trösterikt. Kyrkan får inte bli för välkammad Hon säger att hon ibland känner sig mer hemma i gudstjänster där allt inte är perfekt organiserat, där livet får ta plats. För henne blir det en bild av kyrkan som Kristi kropp: sårad, brokig och öppen för hela människan. En ny starkare gudsbild växer bland unga Rappmann ser att yngre människor söker sig till kyrkan igen, men också att en del kommer med gudsbilder präglade av andra, ibland mer konservativa eller framgångsteologiska traditioner. Hennes svar är inte att avfärda dem utan att gå i dialog och bredda bilden. Hon gläds åt att unga åter söker kyrkan Rappmann är tydligt överraskad av ökade inträden och fler konfirmander. Hon beskriver hur helt nya unga vuxna dyker upp i innerstadsförsamlingar och ställer frågor som: ”Finns Gud?”, ”Vem är Jesus?” och ”Vad tror ni egentligen på?” Kyrkan används som sista skyddsnät En av intervjuens skarpaste samhällsdelar handlar om diakonin. Rappmann reagerar starkt på att människor hänvisas till kyrkan för mat eller stöd som borde ligga inom samhällets ansvar. ”Så kan vi ju inte ha det”, säger hon. Kyrkan är samtidigt större än man ser Hon beskriver ett vardagsarbete som nästan aldrig får rubriker: soppluncher, stöd, diakoni och sociala möten. ”Vårt samhälle skulle ju vara mycket sämre om inte allt det där gjordes i det tysta.” Hoppet finns i de unga När hon får frågan vad som ger hopp återkommer hon direkt till en gudstjänst med många konfirmander och unga ledare. Den bilden säger något om hela hennes framtidstro för kyrkan. Tidslinje: 00:27 Att vara biskop 01:22 Fördomar om Göteborg 01:45 Första kvinnoprästvigningen 04:09 Kallelsen till präst 05:49 Förväntningarnas ok 08:26 Panikångest och kris 10:29 Forskning som läkning 13:27 Tvivel på kallelsen 15:58 Valspråket Gud bär 16:46 Forskning om funktionshinder 23:33 Valspråkets ursprung 26:56 Korset och lidande 32:17 Utmanar gudsbilden 39:06 Kyrkan växer igen 41:49 Ungas stora frågor 48:04 Diakoni och fattigdom 57:04 Vad ger hopp