Flaskorna (S456)

Klockan är tre och natten ler, vi höjer våra glas och vill ha mer. Neonblått ljus mot väggarna slår, hela rummet svävar när basen går. Basen går tung genom vägg och golv, hjärtat följer rytmen, varm och stolt. Vi tappar kontroll men hittar ett spår, i varje drop som genom kroppen går. Och vi dansar, dansar, utan slut, allt är snett men känns så sjukt bra nu. Vi säger: ”bara en till” igen, och natten ropar: ”stanna här, min vän.” Flaskorna står som soldater på rad, vi skrattar åt allt och känner oss glad. Orden blir stora, tappar sin form, som pulser i en elektrisk storm. Vi pratar om livet, om kärlek och tid, om vägar vi valt och vår eviga strid. Någon ropar högt med ett brett leende: ”Jag är inte full, jag bara lutar med!” Basen går, går, går genom oss, som ett hjärtslag av ljus och bloss. Vi lyfter från golvet, svävar fritt, vardagsrummet glöder, sekund för sekund i ett snitt. Skratten studsar i LED och glas, vi försvinner i rytmens rusande ras. Någon tror han är nattens stora stjärna, men landar på mattan och skrattar så gärna. Och vi dansar, dansar, utan slut, allt är snett men känns så sjukt bra nu. Vi ropar ”mer!” när basen slår, som om tiden stannat där vi står. Utanför sover vår stad i fred, men här inne dansar vi ännu med. Klockan är tre, men vem bryr sig nu? Vi flyter i rytmen, jag och du. När gryningen kommer i blekaste grå, står flaskorna kvar där de alltid ska stå. Vi är trötta och sneda men ler ändå stort, för natten vid tre gjorde allting så stort.