Gunnar Vägman - Dan Andersson

Gunnar Vägman, är en dikt hämtad ur diktsamlingen: Kolvaktarens visor (1915) av Dan Andersson. Arrangemang av Rollson. Låten är producerad i Mureka V9.5 © Copyright 2026 Rollson music Det här är en av Anderssons fina porträttdikter, där han med några få bilder lyckas göra Gunnar Vägman till en människa man nästan tycker sig ha träffat. Gunnar framstår som en gammal spelman och berättare, en reslig finne med buskiga ögonbryn, vitt och glesnat hår och en gammal fiol som kanske inte låter särskilt vackert – den är rentav ”gnällig”. Men det spelar ingen roll. Det viktiga är vad som finns bakom tonerna: hans ungdom, minnena från Mattina-byn och ett helt liv i finnmarken. Jag tycker särskilt om raden ”han var gammal som bygden och skogen”. Där blir Gunnar nästan mer än en enskild människa. Han blir en del av landskapet och den muntliga traditionen. Hans visor är både sådant han hört och sådant han själv har ”smitt” – alltså format och diktat. Så förs sångerna vidare från människa till människa. Sista strofen är kanske diktens starkaste. Andersson jämför Gunnars sång med ljudet av trädtopparna i förhöststormen. Det är inte en skolad eller förfinad sång han beskriver, utan något rått, naturligt och kraftfullt. Och den sista lilla detaljen – ”när han fått sig ett rus” – gör samtidigt porträttet väldigt mänskligt. Gunnar blir aldrig någon högtidlig sagogestalt. För mig känns dikten nästan som om Andersson säger: Jag minns den här mannen. Jag minns hur han lät. Nu ska också ni få minnas honom. Och drygt hundra år senare sitter vi faktiskt och gör just det.