JAG RESTE I MINNET – Odens vandring genom liv och död | Fimbultul

JAG RESTE I MINNET – Fimbultul En vandring genom gravhögar, förfäders minnen och den fornnordiska mytologins djupaste gåtor. I skuggan av Yggdrasils rötter möter vandraren sina tidigare gestalter – Gangleri, Grímr, Valföðr, Fjölsviðr och Yggr. Vid Mimers brunn väcks minnen från liv som sedan länge försvunnit. Sången utforskar en uråldrig föreställning om att livet, döden och återfödelsen hör samman. Att människans namn och gestalter förändras, men att något av hennes väsen lever vidare. En berättelse om Oden, minnet och vägen tillbaka till livet. Fimbultul – Musik ur den nordiska mytologins djup. SÅNGTEXT Refräng Jag reste i minnet Jag djupare for Jag reste i minnet Dit där jättar bor Vers 1 Där högarna tiger, där rötterna går, där vilar de namn som förlorat sina år. Jag steg ned i mörkret, där minnena bor, och hörde de röster som vilar i jord. Jag mötte en skugga vid gravarnas rand, hon räckte mig minnet med utsträckt hand. Jag såg hennes ansikte, fårat och grått, och kände igen något jag själv hade fått. Vers 2 Som Gangleri vandrade jag väg efter väg, där sekler försvunnit i vandrarens steg. Jag sökte en början, jag sökte ett slut, men stigen gick åter dit färden gått ut. Som Grímr bar jag masker från liv som förgått, och mindes de namn som jag en gång fått. Bakom vart ansikte, bakom vart namn, bar samma gamla ande mig åter i famn. Refräng Jag reste i minnet Jag djupare for Jag reste i minnet Dit där jättar bor Vers 3 Där Valföðr vakar vid högar av sten, där vilar de gångna vid världsträdets gren. Jag hörde ett hjärta där ingen än bor, ett slag från de döda, ett slag från en mor. Där låg de som levat, där vilade de än, och väntade stilla på gryningen igen. Jag såg genom mörkret ett anlete smått, och kände ett liv som jag själv en gång fått. Vers 4 Vid Mimers brunn, där det uråldriga rann, såg jag alla de liv som för länge sen försvann. I källans mörka spegel låg seklernas spår, och namn som ännu levde fast tiden förgår. Jag drack ur det djupa, jag mindes ett ord, som talats av fäder långt före min jord. Som Fjölsviðr jag såg det mitt öga förteg, att tusende liv kan gå samma väg. Refräng Jag reste i minnet Jag djupare for Jag reste i minnet Dit där jättar bor Vers 5 Nio nätter i mörkret, i världsträdets jord, där livet ännu vilar i moderns blod. Där Yggr bar på minnet av allt som en gång var, där början låg fördold i den grav han lämnat kvar. Jag hängde där ensam, jag hörde ett slag, ett hjärta som räknade natt efter dag. Jag såg ingen himmel, jag såg ingen jord, men hörde mitt namn innan namnet blev ord. Vers 6 Då föll mina masker, en efter en, och alla de gångna stod samlade igen. Jag var den som sökte, jag var den som fann, jag var den som mindes de liv som försvann. Ej namnen, ej maskerna som jag en gång bar, men Oden som levde och ännu fanns kvar. Jag såg genom tiderna minnets förvar, och förfäders röster som ännu ger svar. Vers 7 Så ristade Þundr där rötterna gror, de tecken som väcktes ur minnenas jord. Jag vände från djupet, där urtiden bor, och följde den stig som mot gryningen for. Jag reste mig åter ur mörkrets famn, med tusende minnen men ännu ett namn. Jag steg mot den gryning där nya liv gror, och bar med mig minnet från fädernas jord. Slutrefräng Jag reste i minnet Jag djupare for Jag reste i minnet Dit där jättar bor © Fimbultul 2026 #Fimbultul #JagResteIMinnet #NordiskMytologi #Oden #FornnordiskMusik