Ingen applåd (S579)

Yeah… Stockholms nätter, kalla vindar, jag står kvar, ingen gav mig något, jag byggde det jag har. Tankarna ville sänka mig, men jag vägrade ge upp, jag reste mig från mörkret, reste mig från varje stup. De sa: ”Vänta på din tur”, jag sa: ”Tiden är nu”, varje andetag jag tar är ett löfte till min tro. Ingen karta i min hand, ingen väg var klar, jag gick genom tvivlet och fann den jag var. Jag ser min spegelbild, ser ärren som jag bär, inte alltid perfekt, men jag vet vem jag är. Jag föll, men varje gång så reste jag mig igen, blev starkare än igår och blev min egen vän. Ingen kan ge mig det jag bär inom mig, allt jag behöver finns redan här i mig. Från botten till toppen tar jag steg för steg, ingen kan stoppa mig, jag skapar min egen väg. De jagar efter guld och glömmer bort sin själ, jag jagar efter mening, för då mår jag väl. Ingen applåd behövs, jag hör min egen röst, den säger: ”Fortsätt framåt” när stormen slår som mest. Misstag blev min lärare, smärtan blev min kraft, varje natt jag överlevt gav mig det jag haft. Tack till varje sår, till varje dag jag var svag, ni byggde den jag blivit, bit för bit, dag för dag. Ingen krona eller berömmelse bestämmer vem jag är, det är elden i min själ som fortfarande brinner här. När världen vänder ryggen står jag ändå fri, för djupt inom mig vet jag vem jag ska bli. Så när tvivlet viskar: ”Du klarar aldrig mer”, svarar jag med kraften som har vuxit när ingen ser. Jag är stormen, jag är lugnet, jag är vägen som jag går, jag är allt jag blivit genom alla mina år. Ingen kan ge mig det jag bär inom mig, allt jag behöver finns redan här i mig. Från botten till toppen tar jag steg för steg, ingen kan stoppa mig, jag skapar min egen väg. Yeah… ingen gav mig nåt — jag blev det själv.