Katarina Hellgren berättar hur hennes mamma överlevde Auschwitz

Katarina Hellgrens mamma Marta överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen. Hon stod redan i gruppen som skulle föras till gaskammaren när beskedet kom: 80 kvinnor behövdes till arbete. Marta blev en av dem. Efter kriget hamnade hon i Sverige. Och många år senare började hon skriva. Namn. Minnen. Människor som annars riskerade att försvinna en gång till. När hon var färdig gav hon texterna till sin dotter Katarina och sa: ”Gör någonting av det här.” Resultatet blev Martas röst i mig. Men boken handlar inte bara om vad Marta överlevde. Den handlar också om vad ett trauma gör med nästa generation. Om en dotter som som 14-åring får höra sanningen och själv börjar drömma mardrömmar. Om judisk identitet. Om Israel. Om en mamma som lät döpa sin dotter som en försäkring om antisemitismen skulle komma tillbaka. Och om Katarinas beslut att föra vidare berättelsen, men inte rädslan. I Vox Populi pratar vi om vad man ärver av sina föräldrar. Vad man måste bära. Vad man kan lämna. Och varför två meningar kanske sammanfattar hela samtalet: ”Skuld ärver man inte." Och Och: ”Jag vill inte vara rädd.” Följ Robert Tjernberg här; https://www.instagram.com/jagrobban/?... Viktigaste insikterna från avsnittet: Boken är egentligen två kvinnors liv Katarina beskriver boken som både modern Martas berättelse och sin egen. Greppet med växelvis ”Martas röst” och ”Katarinas röst” blev lösningen på hur de två livslinjerna kunde spegla varandra. Modern skrev för att de döda inte skulle försvinna På 1990-talet började Marta frenetiskt skriva ner sina minnen och namnge släktingarna som dött i Auschwitz. När hon var färdig gav hon materialet till Katarina och sa: ”Gör någonting av det här.” Marta överlevde gaskammaren genom en slump Hon hade inte fått något nummer tatuerat eftersom hon skulle gasas. Gruppen stod och väntade när någon plötsligt behövde 80 kvinnor till arbete. Marta blev en av dem som valdes ut. Avhumaniseringen blev så total att hon inte längre reagerade med ilska När Marta gick genom en tysk by efter arbetsdagen och såg familjer äta middag i upplysta fönster tyckte hon bara att det såg fint ut. Hon förklarade senare: ”Jag hade tappat mitt människovärde.” Förföljelsen kom stegvis Marta såg inte en plötslig kollaps utan en långsam åtstramning: antisemitism i pressen, förlorade möjligheter, Davidsstjärnan, förlusten av arbetet och till sist getto och deportation. Det gör berättelsen obehagligt vardaglig i sin början. Hoppet gjorde det svårt att förstå katastrofens omfattning Katarina frågade sin mamma varför de inte gjorde motstånd. Marta svarade att ”hoppet är det sista som lämnar människan”. De fick höra att de skulle arbeta och klamrade sig fast vid den möjligheten. Traumat gick över en generation Katarina var 14 när Marta för första gången berättade hela sanningen om koncentrationslägren. Katarina började själv drömma mardrömmar. Men samtidigt fick hon en stark judisk identitet som hon upplevde mer som en gåva än som en börda. Hon blev sin mammas bärare Marta pratade om lägren med Katarina men nästan ingen annan. Katarina blev den som orkade lyssna, försvara och bära berättelsen vidare. Överlevnad betyder inte att man slutar vara rädd Marta kunde vara både överlevare och rädd. Hon bar livet igenom en oro för antisemitism och reagerade starkt på språk och uttryck som påminde henne om att judar kunde bli utpekade igen. Katarina gör medvetet motsatsen Katarina säger att hon inte vill ärva moderns rädsla. Där Marta gärna ville att hon skulle dölja Davidsstjärnan, har Katarina velat bära den öppet och stå upp för sin judiska identitet. Det judiska arvet blev starkare genom musik och språk Mamman sjöng ungerska sånger för henne, och Katarina upptäckte senare att hon kunde mycket mer ungerska än hon trodde. Språket och sångerna fanns kvar i henne trots att mamman aktivt hade undvikit att lära henne ungerska. Modern lät döpa henne som en ”försäkring” Marta lät döpa Katarina i Svenska kyrkan därför att hon var rädd för att antisemitismen skulle komma tillbaka och tänkte att ett dop kanske kunde skydda dottern om judeförföljelser återkom. Kan det hända igen? Katarina kopplar moderns erfarenheter till sin egen oro efter 7 oktober och till hur judar i diasporan ibland behandlas som ansvariga för Israels politik. Hon beskriver konkreta situationer där hon själv mötts av kollektiv skuld. 17. ”Skuld ärver man inte” En av samtalets kanske starkaste formuleringar kommer från rättsläkaren och överlevaren Jovan Rajs, som efter en föreställning i Tyskland fick frågan hur det kändes att spela inför tyskar. Hans svar: ”Skuld ärver man inte.” Tidslinje: 00:00 Mamman överlevde Auschwitz 02:00 Boken tar form 07:45 Befrielse och Sverige 09:55 Resan till Auschwitz 12:12 Hoppet lämnar sist 14:30 Fjorton och chockad 16:33 Kärlek till Israel 21:56 Modig men rädd 35:05 Vägrar leva rädd 37:20 Antisemitism i vardagen 46:45 Ek från Auschwitz 51:47 Att vara mensch