Camilla Bäckman - I Mellanrummet

Jag står med handen på handtaget Till ett rum jag aldrig sett Bakom mig finns gamla fotspår Framför mig ett oskrivet steg Jag behöver inte skynda Inte förstå allt på en gång Det finns något vackert i att vandra Fast vägen ännu känns lång Jag är inte den jag var Inte heller den jag ska bli Och kanske är det just här i mellanrummet Som jag sakta blir fri Det är märkligt att se Hur mycket som finns kvar När man slutar springa ifrån sig själv Och vågar stanna kvar Jag behöver inte veta Vart vägen bär Det räcker att jag fortsätter gå Och möter det som väntar där Jag känner hur något förändras Inte högt, men stilla inom mig Som om livet öppnar fönster Där jag tidigare såg en vägg Jag går med fler frågor än svar Men det skrämmer mig inte nu För första gången känns det som Att jag är vän med varje minut Kanske finns det ingen slutstation Bara nya steg att ta Och kanske är det just den vägen Jag behöver ta idag Det är märkligt att se Hur mycket som finns kvar När man slutar springa ifrån sig själv Och vågar stanna kvar Jag behöver inte veta Vart vägen bär Det räcker att jag fortsätter gå Och möter det som väntar där Jag är inte den jag var Inte heller den jag ska bli Och kanske är det just här i mellanrummet Som jag sakta blir fri Det finns ett lugn i att inte veta En frihet i att bara gå För första gången känns det som Att jag blir bättre på att förstå Det är märkligt att se Hur mycket som finns kvar När man slutar springa ifrån sig själv Och vågar stanna kvar Jag behöver inte veta Vart vägen bär Jag lever mitt i mellanrummet Och hittar sakta hem, här