När ovädret (S551)

Jag river kartor över vägar jag känt, släpper gamla svar som vinden har vänt. Det som var skrivet blir damm i min hand, jag bygger nya broar från hjärta till land. Jag går utan rustning, min själ är fri, ingen mask mellan världen och vi. Vänlighet väger mer än guld i en stad, ett tyst litet löfte, mer handling än prat. Vi ger utan kedjor, vi tar utan skuld, för kärlek är större än kronor och guld. Som hav möter hav utan krav på ett namn, finns styrkan i blicken, i öppen famn. Två fria hjärtan i samma takt, ingen kamp om makt, bara ömsesidig kraft. Vi står bredvid varann, låter livet få ske, utan att äga, utan att kräva mer. Vi ser inte ytan som spegeln ger, vi söker det djupa som växer och ler. När nätterna gråter blir skrattet vårt ljus, och hoppet tänds åter i mörkrets hus. När ovädret vrålar och himlen slår, är det vänligheten som läker våra sår. Inte muskler, inte ord som skriks, utan handen som hålls när världen spricks. Jag lär mig att kärlek är val varje dag, inte bara känsla med flyktigt behag. Den formas i handling, i andetag små, i modet att stanna när andra vill gå. Vi bär inte varandra som tunga lass, vi blir som en rytm som ger livet sin bas. Steg efter steg genom mörker och ljus, vi bygger ett hem där tilliten får hus. Så höj din blick när skuggorna står, det finns alltid frön där ingen ser spår. Ett mjukt hjärta kan förändra en tid, med lugna ord och ett orubbligt kliv. Vi lämnar inga troner, inget tomt slott, bara spår av vänlighet, stilla och gott.