Nu ekar (S928)

Jag sprang genom dagar där masker var min uniform, ett hjärta utan rytm, fångat under samma norm. Jag jagade drömmar som någon annan valt, log när allt gjorde ont och låtsades att allt var normalt. De målade regler som om de var gjutna i sten, sa att frihet var en dröm, att lydnad var idé. Men varje natt när tystnaden föll, hörde jag en röst som aldrig gav upp, aldrig höll. Jag tappade färger, blev grå under himlens sken, byggde höga murar men stod ensam igen. Jag sökte en spegel där jag kunde känna igen den jag en gång var, den jag ville bli sen. I tystnaden hörde jag hjärtat slå mitt namn, en liten låga som blev till en trygg famn. Den sa: ingen annan kan leva ditt liv åt dig, vägen blir rakare när du vågar gå som dig. Så jag spräckte mönstren som höll mina drömmar fast, lät rädslan falla bort och vinden tog min last. Nu bär jag mina ärr som medaljer i ljus, för mörkaste natten kan leda dig hem till ett hus. Jag följer inga kartor ritade av någon annans hand, jag skriver mina rader, bygger mitt eget land. Om världen vill forma mig till någon jag aldrig kan bli, svarar jag med sanningen och låter hjärtat va’ fri. Nu ekar varje steg med en rytm som känns rätt, ingen kedja runt min själ, inget liv i ett färdigt sätt. Den jag alltid sökte fanns här under varje sår, och varje andetag jag tar säger: nu vet du vem du är.